Utvinning av naturresurser är en högrisksektor och sker ofta i länder där kränkningar av mänskliga rättigheter är vanligt förekommande och där rättssystemet är svagt. Det är viktigt att företag är medvetna om detta och gör grundliga riskanalyser. Staternas skyldighet och företagens ansvar när det gäller att respektera de mänskliga rättigheterna slås fast i FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter.

Utvinning av naturresurser präglas av många risker gällande negativ påverkan på miljö och mänskliga rättigheter. Företag har både ett ansvar att respektera mänskliga rättigheter inom hela sin företagsverksamhet, liksom möjligheter att påverka i en positiv riktning för att bidra till förändring. Detta är dock förenat med flera utmaningar. Många företag vet inte hur deras affärsverksamhet påverkar mänskliga rättigheter och miljö då leverantörsleden inom utvinningsindustrin ofta är långa och komplexa, med en stor geografisk spridning. Ofta saknas kunskap om var råvaran är utvunnen, var den har raffinerats och behandlats eller var slutmonteringen sker. Råvaror som mineraler, metaller och olja köps dessutom ofta på en råvarubörs, där råvara blandas från olika gruvor, smältverk eller andra källor, vilket innebär att spårbarheten i det närmaste är obefintlig.

Utvinningen av råvaror är ofta förlagd till länder och regioner där staten misslyckats med att skydda sina medborgares mänskliga rättigheter, eller där staten själv är skyldig till kränkningar. I dessa länder är fattigdom, svaga demokratiska institutioner, omfattande korruption och en otillräcklig lagstiftning vanligt förekommande faktorer som ökar risken för att människor påverkas negativt av företagens verksamhet. Trots en svår kontext och bristande spårbarhet har ändå företag ett uttalat ansvar att respektera mänskliga rättigheter genom alla sina leverantörsled, oberoende var i världen de verkar. Detta är formulerat i FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter.

FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter

För att tydliggöra företags ansvar gällande mänskliga rättigheter har FN utvecklat FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter (UN Guiding Principles on Business and Human Rights, förkortas vanligen UNGP). Dessa principer definierar vad som förväntas av stater respektive företag, men också hur företag praktiskt bör arbeta för att respektera mänskliga rättigheter genom hela sin värdekedja. Principerna antogs 2011 av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det finns utöver FN:s vägledande principer ett flertal internationellt erkända standarder och riktlinjer för företag att använda för att ta socialt ansvar, som alla har integrerat FN:s principer. Alltså ska FN:s vägledande principer förstås som en norm och utgångspunkt för företagsansvar gällande mänskliga rättigheter i stort och som det råder konsensus kring. FN uppmuntrar också sina medlemsstater att ta fram nationella handlingsplaner för att uppfylla UNGP:s riktlinjer. Sådana handlingsplaner har tagits fram i ett flertal länder, bland annat i Sverige 2015.

Vattenfall besöker byar som påverkats av kolbrytning i Colombia 2017. Foto: Carlos Cardenas, Forum Syd

FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter bygger på tre grundpelare; Skydda (Protect), Respektera (Respect), Tillgång till gottgörelse (Remedy). Den första pelaren slår fast att stater har det yttersta ansvaret att skydda sina medborgare från att tredje part, till exempel ett företag, påverkar mänskliga rättigheter negativt. Detta sker bland annat genom att lagar upprättas och tillämpas korrekt. Pelare nummer två säger att företag å sin sida har ett ansvar att respektera mänskliga rättigheter inom hela sin verksamhet, inklusive alla leverantörsled och affärsförbindelser, oavsett företagets storlek, verksamhetsland, struktur eller sektor. Företagets ansvar gäller alltid och överallt, även i de fall staten i produktionslandet har svaga demokratiska institutioner och styrning, inte tillämpar gällande lagstiftning och konventioner och därmed inte skyddar sina medborgares mänskliga rättigheter. Särskilda hänsyn ska tas till sårbara grupper, till exempel barn, kvinnor, migrantarbetare och ursprungsfolk. Den tredje pelaren innebär att både stater och företag har ett ansvar att ge tillgång till gottgörelse så att de som anser att deras mänskliga rättigheter har påverkats negativt av företagsverksamhet ska få sin sak prövad och gottgöras när så behövs, till exempel genom ekonomisk kompensation.

Human Rights Due Diligence

För att företag ska kunna identifiera, förebygga, lindra, gottgöra och redovisa hur de hanterar sin negativa påverkan på mänskliga rättigheter, bör företaget utföra en så kallad Human Rights Due Diligence (risk- och konsekvensanalys). Detta är en pågående process i flera steg som i korthet innebär att företaget:

• Har en process igång för att identifiera och bedöma sin negativa påverkan, eller risk för negativ påverkan, på mänskliga rättigheter. Denna ska bygga på meningsfull konsultation med intressenter, alltså någon som faktiskt eller potentiellt påverkas av företagets verksamhet, eller som på något sätt har ett intresse av eller inflytande över ett företags aktiviteter.
• Vidtar relevanta åtgärder för att hantera, motverka och förebygga verklig, eller risk för, negativ påverkan.
• Följer upp och mäter hur väl åtgärderna fungerar i praktiken.
• Öppet kommunicerar kring hur företaget arbetar utifrån principen ”know & show” samt är tillgänglig för intressenter.
  

Företaget bör också ha ett policyåtagande som omfattar alla mänskliga rättigheter, till exempel en uppförandekod, som antas på högsta nivå i företaget och kommuniceras inom företaget liksom till kunder, leverantörer och andra relevanta parter. I de fall företaget identifierar många risker och/eller fall av negativ påverkan, måste företaget prioritera de mest omfattande och allvarliga riskerna och/eller fallen.

Involvera intressenter

Ett företag kan ha många olika intressenter. En central byggsten genom hela Human rights due diligence-processen är att involvera de som företaget potentiellt eller faktiskt påverkar. Inom utvinningsindustrin är lokalsamhällen en mycket viktig intressent då dessa påverkas i hög utsträckning när till exempel gruvor anläggs. Även arbetstagare, leverantörer, lokala myndigheter, fackföreningar och civila samhället är exempel på intressenter. Att involvera dessa behövs både för att inhämta kunskap om vilka risker och faktisk påverkan som finns, men också hur problem kan lösas och åtgärdas, och om det finns behov av gottgörelse. Det är viktigt att intressenter involveras på ett meningsfullt sätt och att det sker ett utbyte av information, samt att processen är löpande. Genom att inhämta kunskap från intressenter om lokala förhållanden och föra uppriktiga dialoger med lokalsamhällen kan företag också spara stora summor pengar och undvika att deras verksamhet utsätts för protester eller strejker längre fram. En av de vanligaste formerna av intressentdialog för företag är kollektiv förhandling och kollektivavtal, vilket är ett sätt att säkerställa att dialogen är meningsfull för arbetstagarna och tar upp aspekter som lön och arbetsvillkor.

Organisationen Altropico arbetar med skydd av mänskliga rättigheter och naturområden i Ecuador. Här påverkar gruvdrift närliggande byar och hotar försörjningen. Foto: Luis Manolo Yela Casanova, Altropico

Andra övergripande standarder och riktlinjer

Det finns andra riktlinjer och standarder utvecklade för företagsansvar som har integrerat FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter.

OECD har tagit fram frivilliga riktlinjer om företagsansvar för multinationella företag. Dessa stöds av OECD:s medlemsstater och andra stater som valt att ställa sig bakom riktlinjerna. Riktlinjerna ska ses som rekommendationer från staterna och vad de förväntar sig av företagen, och omfattar bland annat mänskliga rättigheter, arbets- och anställningsförhållanden och relationen mellan arbetsmarknadens parter, miljö, bestickning, mutbrott och utpressning, konkurrens, beskattning och konsumentintressen. OECD har också utvecklat särskilda riktlinjer för mineralutvinning.

Global Compact är idag världens största initiativ för företagsansvar med 1300 företag och organisationer som anslutit sig i 170 länder. Initiativet kommer från FN. Varje företag som ansluter sig ställer sig bakom Global Compact:s tio principer som ryms inom områdena mänskliga rättigheter, miljö, arbetsvillkor och anti-korruption. Företagen måste skicka in rapporter om hur de arbetar för att efterleva principerna och vilka förbättringar som sker.

ISO 26000 är en vägledande standard för socialt ansvarstagande och företagsansvar. Standarden definierar vad socialt ansvar är och vad organisationer kan göra för att arbeta för en hållbar utveckling. Den riktar sig både till privat och offentlig sektor och omfattar riktlinjer för hur arbetet med socialt ansvar bör bedrivas. Standarden bygger på sju grundprinciper och sju sakfrågor. Sakfrågorna omfattar organisationsstyrning, mänskliga rättigheter, arbetsvillkor, miljö, ansvarsfulla affärsmetoder, konsumentfrågor och lokal samhällsutveckling. Till skillnad från andra ISO-standarder så går den inte att certifieras emot, som till exempel ISO 14001, då den inte innehåller specificerade krav som ska efterlevas.